KUFUS

Jag fick i vanlig ordning börja med att byta mina kläder mot några äckliga paltor som 300 000 andra haft på sig, för att inte tala om trosorna i size XXXXXXXXXXXXL. Efter att fösöka hålla tillbaka illamåendet över detta tråkiga byte blev nästa utmaning att få i mig 3 st värktabletter, vilket jag hatar. De låg som en tjock klump i halsgropen i flera timmar efteråt. 

Nu sitter jag här och tänker tillbaka på detta underbara minne från operationsbordet. 

Där låg jag och skämtade med läkarna och anade inte vad jag hade att vänta, och det hade antagligen inte de heller..

 Sprutor eller smärta har ju aldrig vart mitt problem så där låg jag och avverkade några gäspar medan de sprutade in spruta efter spruta i knät. 

- Känns det här?

-Njaa, det sticker lite

-Okej, känns det nu?

-Ja nu gör det rätt ont, va gör ni?

Jag får en bekymrad min av läkaren som får gå och hämta nästa bedövningsspruta.

-Du kommer ju inte bli riktigt bedövad eftersom det är lokalbedövning, du kommer känna att vi gör något men du ska ju inte  känna vad.

-Okej, men oj..Nu skar ni upp knät va?

-Ehmm jaaa..

Jaja lite känns det ju, men skitsamma, tänkte jag och kände steg för steg hur de öppnade upp knät, stack ner fingrarna och försökte hitta mälan medan jag diggade till radion.

-Nu har vi hittat mälan.

Perfekt tänkte jag och diggade vidare som om ingenting hade hänt.

DONK DONK!

Men va FAAA-AN! SATAN VA ONT!

 Tänk dig att någon går in i knät och du känner varenda liten grej som händer, du är lite avdomnad, men inte riktigt tillsräckligt, det är ganska okej. Men tänk er sen att de fifflar ner något verktyg och försöker nästan slå/bända ut någonting ur benet. Man kan likna det vid en en stor seg spik i golvet som man måste dra och "hacka" loss med mycket kraft med hammaren. Fast i det här fallet kändes det som en stor jävla kofot. 

Nu låg jag inte längre och diggade musiken utan vred mig istället av smärta och bet ihop så gott jag kunde tills jag slutligen var tvungen att erkänna hur outhärdligt ont det gjorde, när de såg mina sammanbitna miner. Var enda "slag" gav en oerhörd smärta i knäskålen och korsbandet, som om dem flyttade på sig 5 cm varje gång. De var den "äckligaste" känslan jag vart med om, nästan så jag svimmade, och hade jag velat så hade jag nog spytt utan större problem. Men istället fick jag ett smärtfullt sammanbrott och skrattade lite lätt varje gång det gjorde SKITONT! 

-Oj, det kanske är bäst att söva dig, vi måste vara lite humana med..

JA TACK!!

-Du ser lite blek ut.. Du tuppar väl inte av?

-Är det inte det som är meningen, säger jag och menar på narkosen som jag snart ska få, medan jag skrattar och bara vill att allt ska vara över. Vid det här laget tror jag nästan att jag ska dö, antingen av chock och smärta eller att jag aldrig ska vakna upp från narkosen..

-Hehe nu börjar det snurra lite här..

En stund senare väcks jag och  frågar dirket hur länge jag har vart sövd, och får svaret 5 minuter.

-Ööh va..Det känns som jag har legat och drömt jättelänge.. 

Jag var ganska groggy och jag vet att jag hävde ur mig flera konstiga saker som jag inte minns men som jag kom på mig själv under tiden. Så visade de mig mälan mitt i allt snurr, och jag var förvånad över att den var så stor.. HAHA, den här ska ja visa för Marcus, var nästa tanke. Han som var rädd för den redan när den satt inuti knät. ;)

DAGENS ORD

Måste faktiskt hylla all duktig sjukhuspersonal som flitigt jobbar under jul. God Jul!